Betraktelse: Att lyssna i tro

I söndagens text ger Jesus två liknelser för sina lärjungar. Om vi går tillbaka till kapitlets början skriver Matteus hur lärjungarna och stora skaror lyssnar i tro på Jesus när han sitter vid sjön och undervisar (Matt 13:1). Jesus börjar med att likna Guds ord vid ett gott utsäde. Den som lyssnar och tar till sig Guds ord i tro är den goda jorden som bär rik frukt. I Mark 4:13 står det att den är grunden för alla liknelser som Jesus berättar.

Efter denna liknelse följer tre liknelser om Guds rike. Poängen är att det finns både goda och onda krafter i världen, och även inom kyrkan. En fiende sådde falskt vete, och i åkern växer både det som är gott och ont. Det är först vid skördetiden som de kommer att skiljas åt. Skulle man rycka upp ogräset så skulle även vetet ryckas upp på samma gång, se Matt 13:29.

Fram tills nu har Jesus suttit vid stranden och talat till allt folket. Han har berättat dessa fyra liknelser och även gett förklaringen på den första om jordmånerna. Nu går han in i Petrus hus i Kapernaum där han bodde under sin verksamma tid i Galiléen (v36). Här förklarar han liknelsen om ogräset i åkern (v37-39):
-Den som sår den goda säden är Människosonen.
-Åkern är världen.
-Den goda säden är Guds barn.
-Ogräset är ondskans barn osv.

Efter denna tydliga förklaring ger Jesus tre liknelser till om Himmelriket - skatten, pärlan och nätet. De två första är med i söndagens text. I den tredje liknas himmelriket vid ett stort dragnät som samlar in alla fiskar i dess väg. Jesus förklarar att den handlar om tidsålderns slut där de onda ska skiljas från de rättfärdiga.

När vi ser alla sju liknelserna i kapitel 13 som en helhet handlar de två första liknelserna om hur Människosonen sår den goda säden (v37). Jesus talade om sig själv och det var just det han gjorde när han vandrade här på jorden. Den sista liknelsen har att göra med tidsålderns slut då alla människor ska dömas. Det är då naturligt att de fyra liknelserna i mitten (senapskornet, jästen, skatten och pärlan) handlar om tiden mellan det att ordet såddes och skörden – vår tid!

I de tre liknelser som Jesus förklarar är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden och han är den som skördar vid tidsålderns slut. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern (som är världen v38) är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Jesus säger ju att ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Luk 19:10). Vi kan ju inte heller aldrig köpa frälsningen, så det måste vara Jesus som är den som köper skatten och pärlan.

Vad är då SKATTEN? Jesus och lärjungarna var judar och Matteus skriver sitt evangelium främst för judar. Finns det något i Gamla testamentet som Herren ser som sin skatt? I 2 Mos 19:5 står det: ”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk.” Skatten verkar alltså vara Israels folk som blivit ”gömda” i världen. Jesus säger i sin liknelse att skatten var gömd i åkern när han kom dit, mannen hittar skatten och gömmer den igen (Matt 13:44). När Jesus vandrade på jorden kom han ju först och främst till de sina (judarna). Det var i en tid då Israel inte fanns som en nation. I några år var han där som Judarnas konung i landet och upptäckte skatten, men gömde den igen. I nästan två tusen år har Israel inte existerat som en egen nation.

Vilka är då PÄRLORNA (notera att pärlor är i plural i vers 45 till skillnad från skatten som är singular)? Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte obekanta för lärjungarna. Köpmän importerade dem utomlands från Indiska Oceanen, Persiska golfen och Röda havet. Det är en intressant process hur en pärla skapas. När en mussla öppnar skalet för att få in syre så kan den råka få in ett sandkorn mellan skalet och manteln. Den kapslas så att det så småningom bildas en pärla.

Pärlorna kan vara en bild på hednafolk och församlingen. Havet symboliserar ofta världens nationer och där finns Guds församling som Jesus köpt. På samma sätt som för skatten så säljer mannen allt han har för pärlan. Gud älskar sitt folk Israel och han älskar församlingen. I Romarbrevet där Paulus i detalj redogör för frälsningen handlar tre kapitel (9,10,11) just om att Gud inte övergivit sitt egendomsfolk och hur hedningar inympas i det äkta olivträdet. I Rom 10:9-13 står det:

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad på JUDE och GREK; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.”

Jesus älskar sin skatt och sina pärlor så mycket att han var villig att gå i döden för att köpa!

Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter