Betraktelse: Kampen mot ondskan

I söndagens text från Mark 9 läser vi om en förtvivlad pappa som har en son som är antastad av onda makter. Texten är aktuell. I Sverige idag finns föräldrar som ber för sina barn som har hamnat i fel gäng, lider av olika både fysiska och psykiska sjukdomar.

Pappan hade fört sin son till nio av Jesu lärjungar som varit maktlösa inför situationen. Parallellt med dessa händelser hade tre av Jesu lärjungar - Petrus, Jakob och Johannes – haft en fantastisk upplevelse med Jesus på berget. Petrus hade velat vara kvar där (v5), men Jesus visste att bergsupplevelsen inte var slutmålet. Innan uppståndelsen kom korset och lidandet. Berget var en viktig uppmuntran inför det som skulle komma.

Vi vet inte vad de övriga nio lärjungarna gjorde vid foten av berget, men utifrån Jesu svar på frågan varför de inte hade kunnat driva ut den onde anden, förstår vi att de i alla fall inte hade fastat och bett (v29)!

I samtalet mellan den förtvivlade mannen och Jesus lyser Jesu medkänsla igenom. Jesus hade inte behövt fråga hur länge sonen hade varit drabbad (v21), men det gör han. Jesus är genuint intresserad av mannens situation, och det märker mannen. Han formulerar en bön: ”Om du har kraft att göra någonting, så förbarma dig över oss och hjälp oss”. Jesus svarar ”Allt är möjligt för den som tror”. Mannens respons "Herre, jag tror! Hjälp min otro!" visar så fint att vi kan komma till Jesus precis som vi är, både med tro och tvivel.

Pojken blir befriad men lärjungarna förstår inte varför inte de kunde göra detta, de hade ju fått auktoritet att ”boka sjuka och driva ut demoner” (Mark 3:15)? Jesus svarar att det krävs bön och fasta. Det är inte fastan i sig som ger kraft, utan snarare hungern och beroendet på Gud. Brist på bön och fasta gör att umgänget med Gud minskar vilket leder till att fokus skiftar från tron på Guds kraft till sin egen begränsade förmåga. Utan kontakten med Jesus var det inget speciellt med lärjungarna, de var ingen skillnad på dem och världen.

Texten från Uppenbarelseboken 3 kommer från det sista brevet av de sju församlingarna som får en hälsning från Jesus. Det är intressant att se att alla breven följer samma struktur med en inledning, uppmuntran, kritik, uppmaning och löften. Smyrna och Filadelfia är de enda två församlingar som inte får någon kritik (det är därför Smyrna och Filadelfia är populära församlingsnamn).

Innan Jesus ger kritik så presenterar han sig. Det är alltid någon aspekt av Jesus från Johannes syn i första kapitlet. Jesus är ju ”alfa och omega” (Upp 1:8) och ”det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse” (Upp 3:14). Efter kritiken ger han också en konkret uppmaning och löften. Här kan vi lära oss från Jesus hur man ger konstruktiv kritik. Jesus dundrar inte bara ut hårda ord, först presenterar han sig och visar på vem han är. Efter kritiken kommer även en uppmaning hur man tar sig ur situationen och löften!

Kritiken mot de troende i Laodikeia, och lärjungarna som inte kunde hjälpa den förtvivlade mannen, var att de hade blivit för lika världen. De var varken kalla eller varma.

Detta måste varit en talande bild till församlingen i Laodikeia. Staden hade ingen egen vattenkälla utan fick sitt vatten genom ett kanalsystem från de två intilliggande städerna, Kolossai i öster som hade friskt kallt vatten, och Hierapolis i norr som hade varma källor. Problemet var att då vattnet nådde Laodikeia var det varken kallt eller varmt utan ljummet. Metaforen är att församlingen inte påverkade sin omgivning. De gav inte någon uppfriskande svalka eller någon helande värme. Istället hade omgivningen påverkat församlingen så den var ljum.

Samtidigt som församlingen i Laodikeia får Jesu skarpaste tillrättavisning är det också här de största löftena ges, att den som segrar över apati och likgiltighet ska få regera tillsammans med Jesus. (Upp 3:21)

Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter