Betraktelse: Andens vind över världen
Temat för Annandag pingst är att Pingsten inte bara gällde de judar som var i Jerusalem under Pingsten (högtiden Shavout) utan alla människor.
I dagens text från Apostlagärningarna handlar om tiden strax efter Stefanos martyrdöd, se Apg 8:4. Det har gått några år efter Jesu död och uppståndelse. Förföljelsen av de judar som börjat tro på Jesus ökar. Många flyr till norrut längs med Medelhavskusten till området Fenikien, andra vidare till ön Cypern och upp till staden Antiokia i Syrien. (Apg 11:19)
Dessa judar höll sig mest till sin egen grupp, men i Antioika fanns även några som flytt från Jerusalem som ursprungligen var från Cypern och Kyrene vid Nordafrikas kust. De började också berätta om Jesus för ortsbefolkningen. Många lämnade nu sin tro på hedniska avgudar som Apollo, Artemis, Zeus och Baal och började följa Jesus.
Ryktet om vad som skedde i Antiokia nådde snart Jerusalem. I vers 22 och framåt får vi följa hur Barnabas skickas ut från församlingen i Jerusalem för att undersöka vad det var som hade hänt!
Lukas har introducerat Barnabas tidigare i Apostlagärningarna (Apg 4:36). Han var en jude från Levi stam, född på Cypern men hade flyttat till Jerusalem. Han hette egentligen Josef. Anledningen till att man kallade honom Barnabas var på grund av hans egenskaper. Barnabas betyder Uppmuntrarens, hjälparen, tröstarens son. Han var en person som uppmuntrande andra, var generös och alltid såg det bästa hos människor. I samma stycke läser vi i förbifarten att han hade sålt en egendom och gett pengarna till församlingen.
Läser man Kol 4:10 tillsammans med Apg 12:12 ser man att:
• Hans syster som hette Maria bodde också i Jerusalem, det var där man ofta samlades och bad (Apg 12:12).
• Den unge Johannes-Markus som reser med Barnabas och Paulus på den första missionsresan var Barnabas kusin (hans syster Marias son).
Barnabas var en lämplig kandidat att skickas upp till Antiokia, han kände till området väl eftersom han var född på Cypern strax väster om Antiokia.
I vers 23-24 kan vi läsa hur han gör skäl för sitt namn som uppmuntraren:
”När han kom dit och fick se Guds nåd över dem [Guds favör, andens frukt, och de andliga gåvorna i tjänst], blev han glad och uppmuntrade (förmanade) alla dem att helhjärtat hålla sig till Herren, för han var en god man (hade ett generöst och öppet hjärta), och var fylld av den helige Ande och full av tro. En stor skara människor fördes till Herren.”
Överväldigad av skarorna som kommit till tro kommer Barnabas nu att tänka på Saulus som finns inte så långt ifrån Antiokia i sin hemort Tarsus, se Apg 9:30; Gal 1:21. Landvägen dit tar fem dagar, sjövägen tolv timmar.
Barnabas beger sig till Tarsus för att försöka söka upp Saulus (v25). Det grekiska ordet indikerar att det var en viss ansträngning involverad i sökandet, men han hittar honom och uppmuntrar honom att komma till Antiokia och hjälpa till att ta hand om alla nyfrälsta. Under ett års tid var de tillsammans med församlingen och undervisade ett stort antal människor. Det var i Antiokia som lärjungarna för första gången började kallas kristna.
Tidigare hade de troende kallats "vägen", se Apg 9:2. Ett annat namn var anhängare till "nasaréernas sekt", eftersom Jesus var från Nasaret och kallades nasaré, se 24:5; Matt 2:23. Här i Antiokia började man kalla dem "kristna", antagligen i en nedsättande ton. Det grekiska ordet "christianous" betyder ordagrant "kristusanhängare" och återfinns bara tre gånger i NT, Apg 11:26; Apg 26:28; 1 Pet 4:16. Denna typ av nya sammansatta ord var inte ovanliga, i Matt 22:16 kallas de som stödde kung Herodes för "herodianer".
Anledningen till varför Barnabas fick vara med om allt detta fantastiska var att han var fylld av den helige Ande och full av tro” (v24).
Det som profeten Joel hade skrivit på 800-talet före Kristus går mer och mer i uppfyllelse. Guds Ande blir tillgänglig för alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning! (Joel 2:28-29)
I Apostlagärningarna får vi följa andens vind sprida sig från Jerusalem, de närmsta regionerna ända till jordens yttersta gräns!
Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter
