Betraktelse: Samhällsansvar

Helgens tema är samhällsansvar. Ibland kan ordet ”samhälle” kännas abstrakt. Vi har lätt att säga ”att det är samhällets ansvar” för att undvika att ta ett personligt engagemang.

Ett ord som ofta återkommer i Bibeln är rättvisa – och det finns som en röd tråd i dagens texter. Matteus beskriver hur Jesus väg går via korset till ära. Jesus är den som dömer rättvist och vi har vårt hopp i honom, Matt 12:15-21. Bibelns perspektiv är både ett framtidshopp och ett aktivt engagemang i den här världen. Dagens texter är väldigt konkreta och fokuserar på två områden: vårt tal och våra pengar.

VÅRT TAL - 2 Mos 23:1-9

Texten inleds med: ”Du ska inte sprida falska rykten.” Detta är något vardagsnära som handlar om hur du och jag använder vår tunga.

Vers två gör det tydligt att vi blir medskyldiga när vi inte säger sanningen: ”Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt.” Här används inte det vanliga ordet för ”falskt” utan det hebreiska ordet ”hamas”. Detta är den enda gången det används i hela 2 Mosebok. Ordet används i 1 Mos 6:11 där det beskriver det fruktansvärda våld som rådde i världen på Noas tid. I Psalm 140 står det: ”Herre, rädda mig från onda människor. Skydda mig från dessa våldsamma män.” Här är ordet som översätts till ”våldsamma” just detta hebreiska ord ”hamas”. När vi inte säger sanningen blir vi en ”rättslig terrorist” som underminerar samhället. Vi gör gemensam sak med den skyldige.

Herren fortsätter att tala till Mose att sanningen är absolut. Den står över tillfällig opinion - ”Du ska inte följa mängden” (v2). Man inte heller favorisera minoriteten i rättssalen som ofta är den fattige bara för att han är fattig (v3). Sanningen gäller alla oavsett sociala status.

VÅRA PENGAR - 2 Korintierbrevet 8:9-15

De kristna i Korint hade påbörjat en insamling till församlingen i Jerusalem som led hungersnöd. Men insamlingen kom av sig, då några hade anklagat Paulus för att inte vara ärlig med pengar, se 2 Kor 7:2. När Paulus nu tar upp detta i sitt brev är han noga med att inte ge en "befallning", istället uppmanar han dem i denna sak och ger dem ett ”råd", så de kan ge av glädje utan olust eller av tvång, se 2 Kor 9:7.

Principen som Paulus åberopar kommer från 2 Mos 16:18, där Gud ger israeliterna manna att äta i öknen. Alla får vad de behöver och blir mätta. I nästa vers läser vi om hur några började samla mer än vad de behövde och lade på hög, men hur mannat de sparat ruttnade och började lukta illa.

Bilden är tydlig. Här i Korint hade de kristna överflöd, medan man led nöd i Jerusalem. Självklart skulle man då ge av sitt överflöd till sina kristna syskon som inte hade mat för dagen! Rikedom som lagras på hög för eget själviskt syfte börjar lukta illa och försvinner snart av sig självt och ger inte ägaren någon glädje. ”Den som förtröstar på rikedom, han faller, men de rättfärdiga grönskar som löven.” (Ords 11:28)

Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter